Kulturisterna

(De äldre avsnitten finns längre ner på sidan.)


Erik Snellman in memoriam. Det är med stor sorg vi måste meddela att vår fina vän, redaktören och kulturisten Erik Snellman gick bort den 26 april 2020. Våra tankar går till hans familj. I enlighet med familjens önskemål finns alla avsnitt av Kulturisterna från 2019-2020 att ta del av längre ner på sidan.


I den här serien “hjäpprogram” får du en möjlighet att lära dig mer om den svenska kulturen i Finland, språkhistoria, kulturhistoria och om de medverkandes egna högst personliga iakttagelser om de här sakerna. Programmen är ett slags komplement till de intervjuer som produceras inom ramen för Folk i Finland.

Erik Snellman är ortnamnsexpert och tidigare journalist på svenska YLE i Helsingfors med många uppskattade programserier bakom sig om ortnamn och ordhistoria. Henrik Thorson, som producerar Folk i Finland, har även han tidigare varit producent på svenska YLE i Helsingfors, men har sedan dess arbetat med kultur, film och TV i Sverige. Han är nu verksam som producent och även jurist (sedan augusti 2019).

Producerad för Thotal AB OY med stöd av Kulturfonden för Sverige och Finland, 2020.


Del 23: An Arctic mud, ägg och Åggelby

I det här avsnittet konstaterar Kulturisterna att Erik framförde en sjömanssång av Gideon Wahlberg i föregående avsnitt (han som skrev Söderkåkar). Så talas det om svenskhusen i Botby (där Erik bodde). Vad var tanken med dem?

Frågan är också om man ska säga Metro eller tunnelbana…och går den under? 

Tillsammans med Riko Eklundh på sin ö Sandholm resonerar de om påsktradition i Finland och Sverige och Riko berättar om traditionerna vid påsk när han växte upp. Hos Erik var mer sparsmakat med påskfirande, möjligen något choklad ägg någon gång.

Påskmust och julmust tycks vara påfund från Sverige och Henrik inser att de här dryckerna inte har så hög status i FinlandErik ger sig ändå tid att förklara själva ordet MUST. De drycker och rätter som är aktuella nu på våren är memma till påsk och så mjöd till Valborg. Riko berättar hur det gick när hans farmor fick memma per post till England där hon suderade.

Dagens namn från Nagu skärgård är Borstö och Nötö och så återger Riko en av sina berättelser som han sänder på nätet och Facebook, den om tramporgelns återkomst till Sandholm.

Kulturisterna ser en fara i att välja mellan kycklingar och lamm under påsken, kanske kan det väcka motsättningar mellan olika troende? De överlåter till lyssnaren att själva ta ställning. Istället återkommer det ill ordet redden, men även frågan om Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten i Sverige.

 Dagens by är Åggelby och frågan är om det är Uggla, Ägg eller Oulu (Uleåborg) som kan sägas ligga närmast den gamla byn som nu är en stadsdel i norra Helsingfors.

Producerad för Thotal AB OY med stöd av Kulturfonden för Sverige och Finland, 2020.


Del 22: Tsarens löften och Kotten i Kottby

Dagens avsnitt inleds med en lyssnarguide och de båda Kulturisterna är eniga om att det är nödvändigt att lyssna på alla avsnitt i serien för att första den helhet som de bygger upp. Ministern för trafiken i Finland kommer på tal igen, som ett bevis på att det är fråga om jämställdhetens land. Återkommer gör också ordet “redden“, den plats ute till havs som, enligt Erik, egentligen inte finns. Men trots det: hur långt ut ligger den?

Ord som avhandlas är bussig och bundis: är det möjligt att vara det i Finland? Erik påminner om att ord inte är någon exakt vetenskap, och Henrik uppfattar alla i Nyland som bundisar till följd av den rådande isolationen.

Lyssnaren påminns också om att Bror Rexhed, mannen bakom DU-reformen och som var värmlänning och som troligen ville vara Du och Bror med alla. Det leder bror Erik till att upplysa bror Henrik om bakgrunden till titeln på värmernas land. Oförhappandes kommer de också in på Eriks arvode, som Henrik (producent) gärna vill se mer teoretiskt. De frågar sig också om Maria Fremer (doktor i tilltal i föregående avsnitt) hade hon en värja?

Och hur gick det med Eriks son, som skulle flytta till Nyland just när man stängde Nyland… De historiska ämnen som avhandlas är bland annat tsar Alexander I och hans löften. Kanske var den ryska tiden inte så dålig för Finland? Så till Brunkakärr och Kottby. Varken färgen brun eller kottarna i träden tycks ligga till grund för de här namnen.

Producerad för Thotal AB OY med stöd av Kulturfonden för Sverige och Finland, 2020.


Del 21: Om att vara du och bror och ett sund i Sundom

I avstängda virustider resonerar Kulturisterna åter om statsministerns efternamn, Marin. Kan det ha koppling till en viss präst vid namn Olaus Marinus? Ledare och experter med status och hierarkier är annars ett tema som vi gärna återkommer till och i det här avsnittet är det fokus på själva tilltalet. Förr hade tjänstemän uniform och värja, men nu förväntas man säga du till alla som jobbar på myndigheter och inom universtitet. (Även om doktorer i Finland faktiskt har en värja då de får sin hatt.) Du-reformen blev en stor sak i Sverige genom ett initiativ av den nye chefen för Medicinalstyrelsen, Bror Rexhed (Du-Rex kallad, det var 1967). Gäst i programmet är doktor Maria Fremer som har forskat om just tilltal och är språkvårdare för förvaltningen i Finland vid Institutet för de inhemska språken. Flera saker skiljer sig mellan Finland och Sverige när det gäller tilltalsformen Ni. Maria hjälper Kulturisterna att sprida ljus över de olika sätten att tilltala varandra.

Så reder Kulturisterna ut frågan om sundet Penikar utanför Sundom, som Maria nämner, och Erik medger att det är ett namn som ingen forskare hittills undersökt. Så till det här eviga mojandet i Finland (när man hälsar) och om svårigheten att signalera vilket språk man gärna talar vid en kassa i en affär.

Dessutom diskuteras det här att kalla sina föräldrar vid sina rätta namn och om Munksnäs gård där Joakim Groth växte upp (som medverkade i avsnitt 20, se nedan). Dagens bynamn är Tattarmossen där Malms flygfält ligger. Namnet har överlevt, trots att det sticker i ögonen idag. Förklaringen till det har med översättning att göra, förklarar Erik. Dessutom överraskar han med att ändå sjunga en av de där danska sjömanssångerna.

Producerad för Thotal AB OY med stöd av Kulturfonden för Sverige och Finland, 2020.


Del 20: bara mänskor i byar och på öar, och om paradiset Munksnäs

Kulturisterna gästas denna gång av skådespelaren Riko Eklundh och regissören Joakim Groth och det blir diskussioner om hur man ska behandla minnen och om det man minns är någon form av sanning. Riko och Joakim ger Erik användbara tips inför sitt memoarprojekt.

Riko sitter på sin ö i Nagu skärgård och Joakim i Brunakärr. De har båda arbetat med Joakims pjäs Vi är bara mänskorSvenska Teatern som nu har paus. Riko spelar Joakim själv och har alltså haft modellen för sitt rollarbete framför sig hela tiden…

Dessutom om Finlands stadsminister och hennes efternamn: Marin och vad Sola i Karlstad hade gemensamt med Kajsa från Kaisaniemi i Helsingfors. Dagens by är Munksnäs, där Joakim vuxit upp och Riko gått i skola. Dessutom om flador och örar och om att sänka bastukaminer i havet.

Rikos bok om sin farmor hittar du här.

Joakims pjäs på Svenska Teatern kan du läsa om här.

Riko sänder live varje dag via facebook Riko Berättar som du hittar här.

Inspelad under viruskrisen i april 2020 och medverkande på distans (därav litet bristfälligt ljud ibland). Producerad för Thotal AB OY med stöd av Kulturfonden för Sverige och Finland, 2020.


Del 19: Mellungsby mellan fiction och fantasy, och om en spricka i muren

Erik Snellman är i Sibbo, men var kommer han ifrån? Till skillnad från Jesus från Nasareth är Erik lite härifrån och litet därifrån, enligt honom själv. Och medan Henrik är född på ett sjukhus i Stockholm (Sabbatsberg) är Erik född på ett i Helsingfors som är uppkallat av ett i Stockholm (Eira).

På tal om sjukhus: det är aktuellt med ordet bobbor som används i Finland och som längre tillbaka var ett ord för lus eller insekt eller finne (inte alla finnar, men de i ansiktet).

Kulturisterna tar också upp att man inte ska påska i Sverige och jämför traditionerna när det gäller att besöka gårdar utklädda till häxor i vår tid och i våra båda länder.

Så kommenterar Kulturisterna också intervjun med författaren Henna Johansdotter (Folk i Finland del 19). Erik resonerar om vad som är fantasy och vad som är science fiction och hyllar även sin favorit: Ray Bradbury , författaren till The Martian Chronicles, eller Invasion på Mars som den heter på svenska (som inte var en invasion egentligen)

De frågar sig också om förlagsredaktörer är Aliens? I viss mån tycker Erik att man kan få den känslan som ny författare, vilket var det Henna berättade att hon tyckte först (men insåg sen att de var vanliga).

Kosten att skriva diskuteras och det har också Ray Bradbury gett en del tips om i boken Zen in the Art of Writing. Erik undrar om man måste lida som författare och tycker att det är ett privilegium att skriva bara när man vill och kommer på något (han tycks alltså inte lida).

Det Henna gör (hon är också intresserad av att skapa spel) är ganska långt att bygga upp en värld där hon själv har kontrollen. Bradbury har sagt något liknande. För honom var skrivandet ett sätt att få ordning på världen varje dag.

Kulturisterna frågar sig så om berättelsen finns redan innan man skriver den och är det bara att framkalla den…finns statyn i stenblocket redan innan skulptören börjar hugga? Ja, det här om vad som finns och inte finns återkommer ständigt i kulturisternas resonemang och Erik påminner om att han är skeptisk även till sina egna minnen, som han berättat om tidigare.

Så handlar det om den obetalda champagnen efter vadet på en krog vid senatstorget under slutet av 1800-talet och om dagens by i Helsingfors. Nu har turen kommit till Mellungsby. Frågan är om det kan vara något mellan, men i så fall VAD?

Producerat för Thotal AB OY med stöd av Kulturfonden för Sverige och Finland. Producent Henrik Thorson. 2020.


Del 18: Bot & bättring och om scenspråket i Finland

Kulturisterna inser att de ämnen som kan nagelfaras aldrig tar aldrig slut och frågan är om de talade för mycket negativt om Jouko Turkka i tidigare delar? Erik tycker  att den kände regissören också under sin levnad prövade gränser och skulle tyckt att Kulturisterna gjorde rätt…

Temat för dagen är svenskan i Finland och frågan är om det är olika språk: det i Sverige och det i Finland? Och hur är det med dialekterna? Det finns ju också dialekter av den finlandssvenska språkvarianten (som kanske är mindre känt i Sverige). Faktum är att svenskan i Åbo hade stor likhet med den i man talade i Stockholm. På 1700-talet var Åbo och Stockholm rikets centralorter, eftersom det var så lätt att ta sig över vattnet.

Erik bekänner att han själv inte egentligen har en dialekt, men han känner sig väl hemma i den östnyländska dialekten (Lovisa, Borgå, Pernå, Liljendahl, Lappträsk). Efter en stund ger han också ett smakprov…

Kan det vara så att finlandssvenska dialekter är mer släkt med den sk centralsvenska språket, dialekterna i Sverige än de är med den normaliserade finlandssvenskan, högsvenskan kallad? Åtminstone har de många likheter anser Erik.

Erik tonar ned närpesiskans koppling till isländskan, som ofta brukar talas om, och hävdar istället att det handlar om en separatutveckling: ett lokalt språk som gått sin egen väg.

I amatörteatern blir det ibland en viss språkförbistring när man måste anlita aktörer från andra byar som inte talar riktigt så som man gör i den by där pjäsen utspelar sig eller uppförs… Variationen när de gäller dialekter i Finland är stora och lokala.

Henrik redgör för den traumatiska upplevelsen som skådis att inte bli betrodd som dialekttalare på provinsscenen i Vasa under den framgångsrika pjäsen Colorado Avenue. I den talades en stor mängd dialekter från hela Österbotten, men Henrik tilläts inte göra det. Där gick gränsen för vilka friheter en vattusvensk kan ta sig.

Gäst i dagens avsnitt är Marika Tandefelt, professor emeritus i svenska och ordförande i Lilla Teaterns understödsförening. Hon har nyligen skrivit om scenspråket i Finland på svenska. (Hon var också Eriks lärare på universitetet.)

>> Marika Tandefelt medverkar i del 18. Foto: Janne Rentola (SLS)

Marikas intresse är främst för språkets plats i samhället, hon är sociolingvist och hon kom in på språkbanan eftersom hon gillade svenska och var duktig på att skriva uppsats i skolan. De senaste åren har hon haft hand om den skriftserie Svenskan i Finland idag och igår där artiklar om scenspråket är med i delarna om Finländsk svenska, som behandlar språkets historia.

Scenspråket på scenen gav henne flera nya insikter. Dialektens intåg på scenen var en sådan: först genom teatern i Närpes i uppsättningar av Ralf Långbacka och sen på Wasa Teater och just med Colorado Avenue.

Under slutet av 1800-talet och fram till 1917 var det oftast skådespelare från Sverige som stod på scenen och språket skulle då likna det som talades i Sverige, men sen kom det en förändring och den finlandssvenska som kom att bli norm på scenen blev ett slags modellspråk som bland annat teatermannen Nicken Rönngren var mycket drivande för. Länge var det en känsla att det skulle låta på ett särskilt sätt på Svenska Teatern.

En motrörelse mot det konstiga scenspråket kom sen genom regissören Bengt Ahlfors protest mot det han kallade ”skillnadskan”. Det hade att göra med att Svenska Teatern låg vid Skillnaden, Skillnadsbacken som idag är en del av Mannerheimvägen i Helsingfors.

Vad tycker experterna Erik och Marika om dialekt på scenen är det ok? De uppfattar att friheten är stor idag. Erik berättar dessutom om sin medverkan på Postbacken i Borgå där han förväntades tala österbottniska som tv-producenten Roy From.

Möjligheten att använda dialektmarkörer är också ett knep, nämner Marika, som gör att en ovan publik kan uppfatta en lokalkänsla men samtidigt förstå allt som sägs.

Marika uppfattar nämligen att dialekten i Finland kanske är ännu mer lokal än i Sverige och ofta därför så särpräglad att den kan vara svår att förstå.

Finlandssvenska på scenen i Sverige fick också en ny vår när Lilla teatern från Helsingfors turnerade till Stockholm med en uppsättning av Troll i kulisserna för 60 år sedan. Före det var det mest förekommande i lustspel och lätta komedier.

Dagens by i Helsingfors är Botby är inte den by med bodar som man kunnat tro (som Borås) och frågan är om det var en Bote eller den gamle soldaten Henrik Botberg som gav byn dess  namn? Eller var det helt enkelt fråga om bot & bättring?

Producerat för Thotal AB OY med stöd av Kulturfonden för Sverige och Finland. Producent Henrik Thorson. 2020.


Del 17: Grevar och hertigar, Sagu och Nagu och en folkkär aktör på en kobbe

I väntan på avstängning av Nyland i virustider samtalar Kulturisterna om Hertonäs som en gammal by som sen blev en del av Helsingfors. Gäst är skådespelaren Riko Eklundh, vanligtvis på Svenska Teatern, som nu sitter på sin ö halvvägs mellan Helsingfors och Stockholm i den vackra förvåren.

Där har han Vindulskär Svartbådan och förstås Nagu (som är det knepigaste ortnamnet i hela Finland).

Bilden: utsikt från Rikos fönster på Sandholm i Nagu skärgård.

Det blir också prat om tiden på teaterhögskolan (alla har sökt dit och två har gått där). När Riko gick där (och Erik sökte dit) var det en speciell tid efter Jouko Turkkas tid som rektor och hans sk ”horkka” teater med mycket flås.

Riko Eklundh kan du också höra i Folk i Finland del 11 i intervjun från 2019. Du kan dessutom följa Rikos berättelser som han sänder live via sin facebook-sida här.

Producerat för Thotal AB OY med stöd av Kulturfonden för Sverige och Finland. Producent Henrik Thorson. 2020.


Del 16: Pargas, Kustö och om anletes svett och avstängda landskap

Erik varför det heter ”haggan” och inte hagen i Finland… Så klargör vi orden Sotilas och Potilas. Henrik tycker att avledningen “-las” är en av de gulligaste ändelserna som finns. Som avledningsändelser är det ändå en som… och bland alla många avledningar så sticker den ändå ut som gullig…

Kulturisterna efterfrågar gulligare avledningar så skicka in ditt förslag till dem: info@thotalmedia.com

Kulturisterna kommenterar dessutom intervjun med Malou Zilliacus (Folk i Finland del 18). Blir ens språk försvenskat om man bor i Sverige? Henrik tycker det är mycket lustigt med finlandssvenskar som pratar rikssvenska som i en scen av pjäsen Vi är bara mänskorSvenska Teatern. Det visar sig att Erik dessutom uppfattar Henrik som en god parodiker vad gäller finlandssvenska också, vilket förvånar honom … jättefestligt säger Erik om när Henrik härmar det östsvenska tungomålet.

Apropå Malous upplevelser i Brasilien så har Erik troligen inte varit med om att halka runt i andras svett men han hade liknande fysiska upplevelser när han sökte till teaterhögskolan och där fanns då den omtalade teatermannen Juoko Turkka kvar som lärare och han hade synpunkter på Erik och efterlyste mer våldsamhet…

Så diskuteras Pargas, en ö i havet med ett finskt namn som har något nedsättande över sig. Så gjorde man förr och frågan är om man ska fokusera på sina dåliga sidor eller på sina styrkor?

Det visar sig att Erik har en styrka som inte kommit fram – han har nämligen lyckats förkorta en text av Strindberg vilket anses vara omöjligt till nu.

Slutligen om Kustö – som inte har med en kust att göra, Erik förklarar. Här fanns en fästning som biskopen i Åbo anlagt en gång.

Producerat för Thotal AB OY med stöd av Kulturfonden för Sverige och Finland. Producent Henrik Thorson. 2020.


Del 15: om kronor, den nya Topelius och stadsdelarna Vik & Haga

Det här programmet framprånglade Kulturisterna mitt i viruskrisen när man ännu inte var säker på om Nyland skulle stängas av. Erik förutspår att Sibbo kan vara svårt att stänga in. Frågan är sen om man kan tala om orden bakom oron? Vi får höra om virus, epedemi och smitta. Likt fartyg på rädden sitter Henrik i isolation i sin bil medan finansministern far förbi på väg till Ständerhuset för att rädda landet.

De diskuterar också vaccin som både som ord och läkemedel är avlett från kossor. Så från det Helsingfors som gått hör vi om hur Topelius slog ett slag för båda språken och Erik berättar hur han ifrågasatts för sitt språk inte här i landet utan utomlands och av svenskar… Tillslut erkänner Erik att han själv är nutidens Topelius, om än mycket mindre känd.

Vik (fordom Östervik och Västervik) är en hypad plats för framtiden och ett exempel på svenskt ord som nästan duger på finska och som ingen vet var svenska från början. Haga ett annat. Tvärtom är det med Hoplax, vars ovanligt nog, finska ursprung inte är känt för så många svenskspråkiga. Ja, se dessa ortnamn med historia.

Producerat för Thotal AB OY med stöd av Kulturfonden för Sverige och Finland. Producent Henrik Thorson. 2020.


Del 14: om sanning & minnen och danska sjömanssånger

Kva heiter tu? Tom Juslin inleder dagens program med en fråga till Erik som han också svarar rätt på (men inte på dialekt). Tom har varit journalist på VK i Umeå i många år och är numera frilansare och medverkade i Folk i Finland avsnitt 16.

Erik tycker just den frågan är samma på alla dialekter…

I det här avsnittet diskuterar Kulturisterna förstås det som gått: finns det som hänt en gång kvar, även om det inte skrivits ned? Erik har tidigare berättat om sitt minne av månlandningen och att hans familj såg det hela på TV i stugan i skärgården. Så har han skrivit i sina memoarer… Men stugan fick inte el förrän långt senare… (= Fake.)

Från ett slags minnen leder samtalet till andra mer digitala och det aktualiserar vem som är expert egentligen (tex datorexpert) och enligt vem. Influencers tycks vara utnämnda till experter men Henrik undrar om de har något annat än vackra bilder på sina fina hem och glada familjeträffar i nån designmiljö att erbjuda? Den stora frågan är om Kulturisterna själva kan bli influencers (eller om de redan är det).

En höjdpunkt i dagens avsnitt är när Erik berättar om sin dolda förmåga att framföra danska sjömanssånger. Det var faktiskt ett viktigt steg i hans väg att lära sig det danska språket… Vi hoppas få visa prov på det längre fram när rättigheterna är clearade (Henrik är upphovsrättsjurist och Erik håller hårt på sin rätt – eh röst…).

I serien om de byar som en gång låg där Helsinfors ligger idag behandlas återigen Nordsjö (dagens fake-ö) och sen främst Drumsö, den stadsdel som är på en riktig ö sydväst om centrum i Helsingfors. Det handlar om Drumbers ö, en hedersman och en dåtida kulturist kanske. Men hur går det ihop att ön heter Färj-ön på finska (Lautasaari)?
Hur som helst – Erik längtar dit åter (till sitt barndomshem med utsikt ut mot finska vikens glittrande fjärd och båtarna som guppar där).

Producerad för Thotal AB OY med stöd av Kulturfonden för Sverige och Finland. Producent Henrik Thorson. 2020.


Del 12B: om den stad som gått och om Busholmen, Nordsjö och om vetenskapen i sig.

Kulturisterna vågar inte ge avsnittet dess rätta namn så även om det nu är det trettonde så heter det här 12B. Frågan är vart har Helsingfors gått? Det handlar om en tid som flytt som så ofta när Kulturisterna sammanstrålar, denna gång Erik i Sibbo och Henrik i Kronohagen i Helsingfors. Avsnittet spelades under isolationen i mars 2020. Temat är alltså staden som varit, tiden som gått och de fördjupar sig i vad man minns, vad som finns kvar och vad som är det som förefaller vara det som varit…

Topelius artikelserie i tidskriften Finland (1885) “Från det Helsingfors som gått” introduceras denna gång och bland artikeln för 50 år sedan. Där talas om det nya Helsingfors som tycks tillfälligt och Henrik känner igen det från intrycket vid Brunnsparken där klipporna sticker fram ur staden ner mot vattnet och visar att själva staden är mer en tillfällighet i tiden, en stad på försök. Så var det i alla fall för 50 år sedan (från 1885 räknat). Namnet Helsingfors har koppling till Hälsingland…eller? Erik ger svar.

Byarna som fanns där Helsingfors låg är fortsättningsvis team för Kulturisternas samtal och nu gäller det främst Nordsjö och Busholmen (det sista ingen by). Det är varken fråga om sjöar i nord eller om busar faktiskt. När de talade om Tölö kom det kommentarer på vilka teorier man faktiskt ska ta upp och i dagens avsnitt resonerar de om vad man får säga och inte och vad som är skillnad på vetenskap, teori och fantasi…

Dessutom diskuterar de vilka källor som finns för ortnamnsforskaren och hur man vet vad man ska ta fasta på. Är det alltid det äldsta belägget som är rätt? Erik ger insikter. Vad händer förresten om ortnamnet har en helt ny betydelse än den ursprungliga: vad har man då för rätt att säga att det äldsta är rätt? Erik är rätt öppen för båda tolkningar och tycker nog namnen i sig är som etiketter (som han lärde av sin lärofader Kurt Zilliacus). Erik föreslår igen att Helsingfors kunde heta Kalle Anka (inte Ankeborg obs). Henrik vet inte varför. Men kanske har det med etiketterna att göra och kanske det är så man ska se på ortnamn? Kulturisterna tar ställning (nästan). Den historiska Sanningen är ändå väldig spännande för dem.


DEL 12: Om om igen, både i Finland och Sverige.

Kulturisterna tar sig än en gång an sitt favoritämne, nämligen om-namnen, ortnamnen som slutar på “om”. Nu handlar det om hardcore om-namn, nämligen koncentrationen utanför Lovisa i Östra Nyland och utanför Sollefteå i Sverige… Varför finns så många om-namn just där? (I Finland: Hardom, Haddom, Hattom eller i Sverige: Lökom, Undrom, Skedom…) Erik Snellman, ort-kunnig ger svar på tal och dessutom medverkar kommunarkivarien Fredrik Granholm från Sollefteå (förresten vänort till Nykarleby i Österbotten).

Dessutom återkommer ett vanligt trätoämne mellan Kulturisterna: finns det faktiskt något sådant som hemspråk? Något även om det här med accenter och tonalspråk och dessutom hur Eriks vänskap med grönlänningar utvecklats…

Producerad av Thotal AB OY med stöd från kulturfonden för Sverige och Finland. Producent Henrik Thorson.


DEL 11: Tiitinenlistan och den bortglömde Tölle

I det här avsnittet talar Kulturisterna om intervjuerna från bokmässan 2019: Christoffer Wiik, Benita Backas-Andersson och Paul Söderholm. Du hittar intervjuerna här. Erik befarar att hans far kan finnas med på Tiitinenlistan, som Wiiks bok handlar om. Dessutom lanserar de serien om de ursprungliga byarna i Helsingfors där Tölö är först ut. Där bodde en gång Tyrgils, kallad Tölle, som senare glömdes bort. De reflekterar över dagens Tölö (eller i alla fall gårdagens…).


DEL 10: Bokerier scienceficton och smak av Västnyland.

I det här avsnittet fråga sig Kulturisterna vad är KAJ? Kan man säga att det är som Pleppo men bara mer synligt? Nja, Kulturisterna har en annan mer konkret förklaring. Som vanligt berättar de båda om sin bakgrund och nu kommer det fram att Erik faktiskt en gång blev headhuntad till YLE efter att ha legat vi universitet många år.

Så pratar det om ett tillstånd som kan drabba artister som står på scenen, närmare bestämt skådespelare. Erik berättar om karaktären Roy From som inte lämnar honom ifred trots att det var flera år sedan han spelade Roy på sommarteatern på Postbacken. Med tanke på det politiska läget i världen och klimatet är det passande att tala om sommarteater den här tiden på året.

Så till ordet bok inför den kavalkad av intervjuer från bokmässan i höstas som de kommer att kommentera. Boken är kanske orsaken till att runorna var så kantiga (alltså trädet). Fast inte helt säkert är det att det var just bok, eftersom det där trädet troligen hade frukter (kastanjer tex.). Någon har blandat ihop det i alla fall om det inte var så att man tänkte sig äta böcker. Så hur är det med bok-böcker och not-nötter. Det är liknande förvandling, men den ena är mer på skoj kanske. Ett av orden på finska, kirjasto, motsvarar bokeri (bibliotek) och åtminstone Henrik saknar bokerier i samhället. Ljudet av att skriva (kriii kriii) låter samma för alla språköron men orden ändå inte släkt (kirja / skriva) förutom genom själva ljudet då.

Även böckernas bok, raamattu, bibeln, får en plats i programmet och här handlar det om ord som vandrat olika vägar och tillslut mötts i den höga nord.

Dagens kommentarer handlar om Bjarne Ismark som nyligen kommit ut med minnesboken Disa mer än hundra. Du hittar intervjun, del 5, här.
Bjarne har även tidigare givit ut sciencefiction böcker och Erik disktuerar frågan. Han blev liksom Bjarne och många andra inspirerad av Invasionen på mars (Martian Chronicles) och har läst det mesta. Som Bjarne tycker Erik att bra sciencefiction måste ta vetenskapen på allvar. Hans favorit är Kubrics 2001 – ett rymdäventyr. Bjarnes böcker hittar du på boklund.fi.

På tal om Disa och hennes många minnen kommer Kulturisterna in på vad som är sant och vad som är bara minnen. Erik skriver sina memoarer och har insett att det han trodde om månfärden för 50 år sedan inte kan vara riktigt…

Kommentar också om Bitte Westerlund, som fått Måltidsakademins nordiska pris 2019, pristagare, med boken Smaka på Östnyland. Du hittar även den boken på boklund.fi.

Kulturisterna diskuterar vidare ortnamnen Eknäs som har med eke att göra och Raseborg, en gammal fästning där man ofta spelar teater och som givit namn till dagens kommun i området. Namnet är direktimport från Tyskland, men inte samma sorts namn som t.ex. Liljendal i Östra Nyland.

Nyland heter det nya landet, men är snarare ett nytt landskap
än ett land, men de frågar sig i förhållande till vad? För den från Sverige som inte varit i Finland så mycket kan det mesta där te sig som nytt och så var det väl när landsdelen fick sitt namn.

Kulturisterna introducerar också en ny serie om alla de gamla byarna som utgör delar av det nuvarande Helsingfors.


NYÅRSPECIAL. Nyårslyckor, lilla jul och till Danmark åter.

Det här avsnittet handlar om två storheter, nyåret och Danmark och det som finns däremellan. Det betyder att även julen får sig en duvning av Henrik och Erik, även om samtalet inleds med tankar om nyårslyckornas vetenskaplighet. Det var ju Lenins nyårsbestyr 2017 som gav Finland definitiv frihet och frågan är om firandet av självständigheten borde varit då, på nyårsafton. Fast egentligen anser Kulturisterna nog att nyåret borde firas vid en tidigare tid, eller inte allas gemensamt. Var och ens nyår är ju när man fyller år, resonerar de. Det nuvarande nyårsfirandet inger ett visst mått av försiktighet: först när vi är övertygade om att det går mot ljusare tider tar vi fram bubbelflaskan och hattarna.

Finland har dock en positiv inställning till fest (jehula, juhla alltså) och firanden på måndagar som är lill-lördags-afton-afton är inte ovanligt. Likaså Lilla Jul som sprider sig över vintern och inte är någon bagatell, även julgåvorna vid den “svenska” adventfesten nog är färre i antal än vid stora jul. Så det här med Eriks äventyr i Danmark. Vi får en insikt i varför danska tycks så svårt när det egentligen är lätt och dessutom så likt svenska (bara 100 ord skiljer säger Erik). Rasmus Nalle som vi hörde om i tidigare avsnitt hade emellertid begränsat ordförråd för en vetgirig 5 åring, tycks han anse.

I alla fall var det danska undret bra för Erik som kom att kunna hjälpa Rundradions tjänstemän att översätt både punkare från Kristiania och bönder från Vestjylland. Den utbildning som han erbjöds i Danmark på 70-talet var inte bara språket i sig utan också en marxistisk grundsyn med källkritik som första kurs, vilket milt sagt var annorlunda mot Finland.

Slutligen bjuder Kulturisterna på en sillsallad av östnyländska ortnamn, det poetiska Liljendal med sin stenfot som rest av herrgården, men kyrkan heter Sävträsk och Pernå var även en del av det hela. Ja lyssna själv!


DEL 9: Erik och danskan, Rasmus Klump, Siklax och juristen från Hirvlax

INNEHÅLL
Davs Kamelius! I dagens avsnitt får vi höra den första delen om Eriks liv i Danmark och hur han lärde sig läsa på danska. Det var serien Rasmus Klump och varumärket van Houten som dominerade hans första läsupplevelser. Dessutom kommenterar Kulturisterna intervjun med Anne Lindgren-Slotte (Folk i Finland del 12).

De frågar sig om Hirvlax har med fisk att göra eller något annat djur? Laxorterna finns ju alltid i en gammal vik. Och hur är det med Siklax den fiktiva socknen skapad av Lars Sund. (Men det finns en väg i Korsholm som heter Siklaxvägen.) Vad har sen Vexala med växten Missne att skaffa? Rena Munsala frossan i dagens program som lär fortsätta.


JULSPECIAL. Hjul på julfest och skådespelaren som julbock. 

Erik Snellman och Henrik Thorson diskuterar jultraditionen i Finland. Ordet jehula var grunden för det finska ordet för fest och snart stod det härliga till. Hjulen som rullar runt har faktiskt (kanske) med ordet jul att göra ändå och vid julen då vänder allt mot ljusa tider. Så nyåret blev nog en vecka senare av misstag. Erik berättar om sitt 13e kåseri (nu har han skrivit över 90 stycken). Frågan är sen hur man säger på finska när man ska prata om hjul på jul-fest… Kulturisterna går vilse i julorden och Henrik försöker sig på en förklaring…på finska. Frågan blir sen om en jultomte kan vara julbock och det kommer fram att skådespelare har det rätt motigt när de är just julbock (eller julgubbe). Det snurrar runt i det här specialavsnittet för kulturisterna när julbegreppen ska definieras. Julbock är i alla fall vad Henrik tycker sig blivit kallad när han rört sig runt i stugorna i Österbotten…(Utklädd till tomte alltså). Men annonserat det skulle han aldrig göra i Sverige – inte som man gör i Sibbo där julbockstjänster erbjuds nyktert och på tre språk…


DEL 8: Självständighet, Lucia och Runsala

I del 8 berättar Erik om en ryska som är en känd författare på svenska i Finland, men kan man kalla henne finlandssvensk? Och hur är det med Runsala i Åbo, där det finns en mängd vackra ryska trähus, har halvöns namn (liksom Runsor utanför Vasa där Eriks släkt kom från) något med ryskt att göra?

Kulturisterna kommenterar också intervjun med Riko Eklundh i Folk i Finland del 11, om boken han skrivit om sin farmor. Heter det förresten Noux eller Nouks och är det faktiskt ett samisk namn (så långt söderut) för Svan? I så fall borde väl Långträsk som ligger där egentligen heta Svansjön?

I Finland skrider man vid två högtider. Kulturisterna diskuterar självständighetsdagen den 6 december och om lucia som infaller som vanligt… Självständigheten kunde faktiskt firats vid flera olika tillfällen, tex. nyårsafton, men man valde den 6 december med en bal i presidentens slott i Helsingfors som ligger alldeles ett stenkast från Kulturisternas studio.

Lucia kan nog betraktas som något mycket svenskt i Finland – men vinner popularitet också den finskspråkiga kulturen. Erik har studerat Lucia på andra håll (genom youtube) och uppfattar att firandet i Norra Tyskland påminner mer om en fest i en ölstuga. Slutligen om Lussekatten som ju är vanlig i Sverige men hur är det i Finland. Här får du som vet höra av dig och ge Kulturisterna Erik Snellman och Henrik Thorson litet uppdatera kunskap på bullområdet (genom epost till inf(at)thotalmedia.com).


DEL 7: Kan man vara kär i en by? Riksväg 8 och Åbo i Vasa.

Kan man vara kär i en by? Erik anser sig vara kär i alla byar. Vad betyder Maxmo och varför heter det Merikariva och Sastmola och är de släkt? Och vad betyder Malax?

Hur nära släkt är förresten Åbo Akademi med sin filial i Vasa och med det gamla universitetet i Åbo och med universitetet i Helsingfors (som tidgare var det Kejserliga universitetet)? Många knepiga frågor reds ut i det här avsnittet och dessutom kommenterar Henrik och Erik Folk i Finland del 10 om Pocket Democracy.

Medverkande Erik Snellman och Henrik Thorson. Från 2019.


DEL 6: Årvas: är det Ekorrbyns rätta namn?

I det här avsnittet är temat “Man kan ta pojken ur byn men inte ta byn ur pojken.” (KAJ) och det är fråga om en riktig Oravaisfrossa. Henrik gör ytterligare avbön och kontaktar Ulf Johansson (en äkta oravaisbo) för att ta reda på hur hans övertramp upplevdes (när han kallade Oravais för by) och vad man ska kalla Oravais för…

Erik berättar hur det är att vara med i namnkommittén i Sibbo och hur det går till att ge namn till vägar, byar och skolor. Vi får höra om Järnvägsgränden i Söderkulla dit järnvägen sen aldrig kom och om Eriks dröm att om Snellmansgatan och Eriksgatan i Helsingfors hade korsat varandra så hade hann kunnat stå där i korsningen. De går sedan igenom alla spännande namn i just Oravais och de frågar sig om det var fel att vara en hårig bonde förr i tiden.

Medverkande Henrik Thorson och Erik Snellman. Från 2019.


DEL 5: Om mustang, svensk teater på finska och Sibbe the Saga.

Erik och Henrik sitter i Kronohagen liksom i del 4 men vi får först höra ett tidigare samtal om Mustang – om ordet och bilen – i repris. De avhandlar också teater även den här gången. Kommentarer till Folk i Finland del 9 med Labbet och Folk i Finland extra med Thomas Forsström. Det visar sig att det är svårt att komma fram till varför det behövs en särskild finlandssvensk dramatik… men då hotar Erik att gå ut. Han har dessutom spelat med i en brittisk fars visar det sig (på Postbacken utanför Borgå). Diskussion om filmerna om Mannerheim, Sibelius och en profetissa i vår tid (Maria Åkerblom), alla om svensktalande personer men som görs helt på finska. Henrik hotar med en helt finskspråkig repertoar ifall han skulle bli chef på Svenska Teatern och de diskuterar också hur man gör när man översätter från ett språk till ett annat, som en fiktiv berättelse om Sibbe som kom till Sibbo eller i fallet torpartrilogin av Väinö Linna.

En mustang i vår tid…

DEL 4: Om hämt-teater, karlebyar och en hund med hemlängtan.

Den här gången möts Erik och Henrik på riktigt vid finska viken och varför heter den så? Den är ju även andra länders vik… De diskuterar Pars pro toto, Tallinn och Kaisaniemi. Erik kommenterar intervjun med Nina Maria Häggblom och frågan om vad alla de här Karlebyarna har sina namn efter avhandlas. Erik är beredd att ta hem en teaterföreställning i sitt vardagsrum. Om nio år. Han säger också att Henrik inte behöver ändra sig för att bli finlandssvensk…

Medverkande Erik Snellman och Henrik Thorson. Från 2019.


DEL 3: Om Jeppo, Revolvrar och Göran.

Erik och Henrik diskuterar betydelsen av Jeppo och att det inte har med Jeppis att göra, fast de här platserna ligger nära varandra. Henrik ber Oravaisborna om ursäkt och så kommenterar kulturisterna intervjun med Göran Ekström som var del 7 i serien Folk i Finland. Vem var det förresten som osäkrade sin revolver egentligen och var det faktiskt en revolver? Erik berättar till sist hur han lärt sig hemifrån att se på svenskar från Sverige…

Länkar till sådant Kulturisterna talade om: boken om Ior Bock som de pratar om hittar du mer information om här. Och artikeln om the Bock Saga från YLE finns här. Vill du läsa om rysshärjningarna och upprinnelsen till Sveaborg så hittar du det i Vasis (Vasabladet) här.

Henrik sänder från Molkom i Värmland, Sverige och Erik medverkar från Sibbo i Nyland, Finland.

Medverkande Henrik Thorson och Erik Snellman. Från 2019.


DEL 2. Kulturisterna Om Om.

Den här gången diskuterar Erik Snellman och Henrik Thorson om-namnen bland ortnamn, som är deras favoritämne. Dessutom vad betyder Drumsö egentligen? Och svimmar man alltid i tysk opera? Dessutom kommenterar de intervjuerna i Folk i Finland del 4 med Siri Fagerudd och Alfred Backa.

Medverkande Henrik Thorson och Erik Snellman. Från 2019.


DEL 1. Kulturisterna: Joakim Ekorre

I det här avsnittet får du veta mer om ortnamnen Oravais, Kimo, Kyroboas (alla platser i Österbotten) och om den fästning i Helsingfors som har kallats både Sveriges och Finlands borg och dessutom har tre namn till.

Vi går igenom hur det är med dialekterna i Finland och ifall man är författare om man skrivit bara en bok. Erik Snellman berättar också om de många svenskspråkiga dagstidningarna i Finland.

Han skriver själv kåserier i Hufvudstadsbladet, den tidning som även Tuva Korsström jobbade i många år, bland annat som kulturchef. Hon var gäst i den tredje delen av serien Folk i Finland.

Medverkande Henrik Thorson och Erik Snellman. Från 2019.

Nyhetsbrev: skicka ett meddelande till info@thotalmedia.com och skriv “nyhetsbrev” i ämnesraden.

Nyhetsbrev

Anmälan

*obligatorisk / required